Min kroppsvikt förvandlades till fria vikter 2012

Idag blir det ett väldigt låååångt inlägg, tänker nämligen berätta lite om min viktresa och hur jag ändrade min livsstil, så ni vet mer om min bakgrund och varför jag lever som jag gör :) Vill berätta och dela med mig av resan eftersom jag är stolt över det jag gjort, det ska alla som lyckats med förändringar vara :)

Jag är medveten om att det finns många som gjort mycket större resor än mig, mindre resor än mig och kanske liknande resor och alla som vill borde dela med sig. Det är ju fantastiskt! 

Så jag är inte unik, men jag och alla andra har ju lyckats och förhoppningsvis kunnat behålla förändringar vi gjort och jag hoppas att alla känner att de är skitgrymma och att de kan! 

Jag ska dock inte ljuga och säga att jag tycker min resa är färdig, jag har större och nya mål nu än när jag började, men det är det jag tycker är fantastiskt med den här livsstilen. Det finns så mycket man kan göra och sträva mot att man nog aldrig blir klar :) 

2010: väger runt 75 kg och älskar att feströka och dricka öl.

Jag har sen jag var väldigt liten alltid känt mig större. Jag blev knubbig någonstans i femte klass och fick höra att jag var den tjocka av mig och min bästa vän. Hon såg tydligen ut som en docka och jag var större och såg inte alls ut som en docka. 

Nu när man vet bättre, hade jag önskat att det inte satt griller i mitt huvud. Jag var faktiskt en söt flicka/tjej med långt blont och jättetjockt hår, jag hade pojkar som tyckte jag var söt och ville vara ihop med mig och jag löptränade och tävlade i det som barn. Men när både vänner och vuxna kunde säga att man var större, då satte 
det sig. 

Sen när jag tränade och skadade mitt knä, vilket gjorde att jag inte kunde springa på väldigt länge, förändrades kroppen och hade förmodligen en stor del i hur jag skulle se på mig själv. Jag tappade gnistan till löpningen och rörde knappt på mig samtidigt som jag kom in i puberteten och fick lite extra hull på kroppen. På högstadiet fick man ju dessutom lämna skolan och då fikade man ständigt medan mina muskler tynade bort. 

Jag kommer väl ihåg i sjuan när jag fått köpa nya jeans som var för 

vuxna, tjejerna i klassen hade fortfarande de minsta byxorna man 
kunde ha vilket kändes oerhört pinsamt för mig. Vi skulle på kontroll till skolsköterskan en dag, det var dags att väga och mäta sig. Det visade sig att jag vägde flera kilo mer än de flesta tjejerna, förstod jag när jag nämnde vikten till min bästa kompis, som skröt över hur lite hon vägde, och kommenterade även att min vikt var hög. Man fick inte heller vara mullig i skolan, då var man annorlunda, konstig och ful. Det hade man lärt sig av att höra hur killarna i nian skrek och pratade om de kraftiga tjejerna. 

Jag började banta första gången när jag var 14 år. Mamma hade testat Viktväktarna och det ville jag också. Då tyckte jag att jag var jättetjock och ful. Detta har sedan präglat min uppväxt och utveckling. Jag har väl kunnat vissa dagar såklart tycka jag är söt, men kroppen har alltid alltid förstört allting. Jag har under åren testat att svälta mig, försökt kräkas men misslyckats. Jag har nog kört alla dieter jag hittat och vägrat visa mig helt naken för de pojkvänner jag haft. Knappast unikt. Det är nog många som känner igen sig i detta, trots att jag knappast drar upp allting, det skulle ta för lång tid. Men för att avsluta högstadiet, killar tog på min mage och sa att det var trevligt att ha något att hålla i när åskan går..... Trodde bara det hände på film.  

Fest! 2010 var det öl och snabbmat alldeles för ofta!

Ju äldre jag blivit desto sämre har jag mått av min kropp. Jag har 

drömt åtskilliga gånger om fettsugning och bröstförstoring! För jag har mått dåligt av hela min kroppsform. Den när man har stor rumpa, breda höfter och stor mage, men mycket smal mindja och små bröst. Oproportionerlig alltså. Jag har velat förändra allt, tänkt på att ta en kniv och skära bort fettet på magen, men aldrig vågat.

Åhnomnomnom

När jag började gymnasiet började jag må dåligt, av många 

anledningar och gick in i min första depression. Jag fick ingen 

riktig hjälp då, såklart av familjen, men ingen proffesionell och jag önskar att den hjälpen funnits då. Saker kanske hade varit annorlunda nu, men det är för lätt att tänka bakåt i tiden. Det är det som får mig att må dåligt fortfarande. 

Sedan dess har jag hamnat i flera depressioner, vissa djupare och vissa lite lättare. Alla de gånger har dock gjort att min vikt ökat och minskat, och ökat igen. Jag pendlade mellan 65-75 under mina första vuxna år och min kropp och livsstil gjorde det svårt för mig att acceptera mig själv och hitta en identitet. 

2009 och mer öl

2010 träffade jag Svante, jag var 24 år och hade varit sjukskriven 

för depression i cirka 6 månader. Han räddade mig på många vis. Tyvärr har livet varit tufft sen dess ändå. Jag har senast den här våren haft en tuff depression, men med Svante vid min sida och kärleken till honom har jag kunnat göra en fantastisk resa med mig själv trots allt. 

2012 valde jag, efter att nått min högsta vikt hittills, 79 kg, att nu fick det fan vara nog med allt pendlande i vikt och att må dåligt. Jag skulle fan inte väga 80 kg och kanske öka ännu mer. Jag ville gå ner i vikt och stanna där för en gångs skull. Kunna tycka jag är fin och kanske i samma veva vara nöjd med mig själv.

                

Jag testade GI för en andra gång, första gången gick jag ner lite men tappade motivationen- som alla andra gånger. Den här gången gick det vägen! Jag började med målet att gå ner till 70 kilo och det gick väldigt fort, trots att jag inte kunde träna då jag hade problem med mina leder. Men maten och hur man fick äta och lära sig om mat på ett bra sätt fungerade för mig. Plötsligt var jag under 70 och tänkte att jag minsann skulle nå 65kg. Jag är 165 cm så då kände jag att jag kunde vara nöjd. När jag nått 65 utan att ens tänka på dieter, bara genom att äta rätt, bra och genom njutning, testade jag att se hur långt jag kunde ta det. Jag hade efter alla år hittat min metod och hur jag skulle äta för att kropp skulle må bra.

Juli 2012 vägde jag 59 kg, jag var 20 kg lättare och gladare. Jag tyckte plötsligt att jag var fin. Jag vill poängtera att det inte handlade om att vara smal i sig, för jag har alltid ansett att människor får vara som de är. För mig handlade det om att hitta en position och livsstil som fungerade för mig, som fick mig att känna ro kring mig själv, kring mitt utseende och att må bra när jag såg mig själv i spegeln. 

Mina leder krånglade hela det året så jag kunde inte börja träna, men jag fokuserade på maten och att behålla min vikt. Jag tror på att om man vill göra en förändring kan man inte alltid göra allt på en gång. Nu känner jag att det var bra att jag inte kunde träna, jag fick tid för mig själv och vänja mig vid mitt nya jag och livsstil. Jag älskade det. Det var väl någon gång där jag hittade glädjen till det alternativa baket och maten. För min passion för ätande har snarare ökat än minskat, och jag experimenterar i stort sett varje 
dag med alla mina livsmedel och letar efter nya produkter att använda.

Våren 2013 hittade jag passionen för styrketräningen. Under alla år har jag alltid varit förälskad i Friskis och Svettis, vad de står för och förmedlar. Men med min kropp och dåliga självförtroende gömde jag mig alltid i gympasalarna, och det är något fantastiskt att hoppa och skutta på Friskis. Men jag avundades alltid de som stod och lyfte vikter i gymmet och hade muskler. Jag ville också vara där inne och bli stark. Och det var nu jag vågade mig dit. 

Någonstans under den här perioden, började människor verkligen se min förändring. De flesta var positiva, en del var negativa. 

Jag har märkt att det finns en rädsla eller ett slags obehag för förändringar hos människor, att man helst vill att saker ska vara som de alltid varit. Att det är okej att vilja gå ner i vikt när man är stor, för det är inte acceptabelt att vara tjock. Men det blir på något vis samma sak när man är smal. Då är man också sjuk och borde gå upp i vikt. Det är svårt att hitta en balans eller punkt där folk inte har åsikter. Någon som känner igen det? 

Jag var ju fin innan också får man ofta höra. Och det är bra att ni tyckte det, men min viktnedgång har ju aldrig handlat om hur andra ska se på mig. Det har handlat om hur jag sett och ser på mig och då spelar det egentligen ingen roll hur jag såg ut innan i andras ögon. Det är fint sagt men det jag såg innan överensstämde inte med den jag ville vara, oavsett hur hårt jag försökte acceptera det. 

Den jag ser idag i spegeln är den jag alltid velat se. 

Jag har också fått höra att jag tränar för mycket, räknar för mycket kalorier, äter för lite. Att jag har ätstörningar. I början blev jag ledsen, sen blev jag förbannad och försvarade mig. Nu bryr jag mig inte längre när folk ifrågasätter mig. De som gör det vet inte hur jag lever, alternativt förstår sig inte på min livsstil. Man kan inte göra alla nöjda eller vara någon annan än den man är för att andra inte tycker om det. Så nu lever jag som jag vill och njuter av det och hoppas bara att andra låter det mig göra det.

                   

Så...När jag började min resa 2012 tänkte jag att jag skulle gå ner några kilo och kunna bli nöjd, nu har jag styrketränat i över ett år och det har blivit min stora kärlek. 

Jag har nya mål nu, jag vill vara stark. Jag vill se stark ut. 

Jag siktar inte efter att vara en smal bikinimodell och inte heller en gladiator. Jag siktar mot...jag vet inte mer än att det är styrka. Gymmet och hela hälsolivsstilem har blivit mitt andra hem och det är här jag hör hemma. 

Jag hann fylla 28 år innan jag förstod allt det här, men bättre sent än aldrig. Jag tror också att när jag nu lyckats finna ro i den här delen av mitt liv, har funnit mig själv, kanske jag tillslut kan finna de övriga bitarna som saknas, med lite hjälp, och kommer kanske en dag inte må dåligt igen. Jag vet iallafall att med allt det här kommer jag att må bättre fortare och inte missa lika mycket av livet som tidigare. 

Så målet är att bli så stark att jag kan slänga depressionerna i papperskorgen en bit in i framtiden.

Hoppas ni tyckte om mitt superlåga inlägg och om ni tyckte det var lite cheesy så ber jag om ursäkt. Jag kan lova att jag inte ska vara det mer ;) 

❤️/Martina